Hej, kära Amanda. Jag tror att du redan känner till vem jag är eftersom du har skapat mig. Kanske var skapelsen omedveten, kanske skedde den av en slump, kanske var den något som du glömde bort eller kan det vara så att du planerat min skapelse ? Tänk om du beräknat att jag skulle framträda ur din dikt. Du kanske är en magiker? Tänk att ordet kan vara så kraftfullt att det kan föda en gestalt och få den att bli verklig. Frågan är dock vad som är verkligt och inte.
Jag har sett ditt vardagsrum inifrån spegeln. Det ser exakt likadant ut som det jag befinner mig i fast spegelvänt. Under en lång tid har jag kikat på rummet i spegeln och funderat över vilket rum som är verkligt och inte, ditt eller mitt? Efter jag hade sett ett videoklipp från ditt vardagsrum på din facebooksida Amandas livingroom förstod jag att det var ditt rum som spegeln visade. Men det jag såg på facebooksidan var endast rörliga bilder och inget att lita på, tänkte jag. En dag tog nyfikenheten över och jag klev in i spegeln. Hur kan man gå rakt igenom en spegel, kanske du frågar dig nu när du läser mitt brev. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att det gick hur bra som helst. Jag tog första steget in i glaset, det var poröst och verkade smulas sönder fast att det höll sig intakt. Det hela är så svårt att förklara men efter mitt första steg följde hela kroppen med, den liksom sögs in som genom ett svart hål!
Jag blev överrumplad och häpen över att Amanda livingroom, det spegelvändarummet fanns på riktigt! Eftersom jag kunde uppleva rummet med flera sinnen måste det vara verkligt, tänkte jag. Jag gick omkring i rummet och kände på alla föremål som jag hade sett på videoklippen. Du kanske kan spåra mina fingeravtryck? Ditt rum måste vara fullt av dem. Jag kände bekanta dofter som kryddigt te, fotsvett, rosendoftande tvättmedel, trä och mitt i allt minns jag en genomträngande doft av choklad, varmchoklad. Kanske fanns det ett kök någonstans? Kanske stod du i köket vid spisen och vispade ner kakao och socker i samma stund som jag rörde mig i ditt vardagsrum? Några fler rum hade jag inte tillgång till. Jag såg öppningar men de var avspärrade med osynliga väggar som jag inte kunde passera. Kunde jag lita på mina sinnen? Det jag upplevde kunde ju lika gärna ha varit en dröm. Hur skulle jag kunna bekräfta att det jag såg, kände och doftade var sant? Jag bestämde mig för att skapa ett eget videoklipp, en slags performance där jag presenterade mig för allmänheten och för dig. Jag täckte mitt ansikte med byxdelen till klänningen och utförde min handling. Om det här funkade skulle Amanda lägga upp det på sin facebooksida och då skulle vi kunna få kontakt, det var min plan. I planen ingick också att få kontakt med resten av omvärlden utanför spegeln som jag också trodde fanns.
Efter min aktion sögs jag tillbaka in i spegeln. Jag kastade mig på datorn och till min förvåning fick jag se att du redan hade lagt upp mitt videoklipp på din sida! Jag blev överlycklig! Det kändes helt otroligt märkligt och samtidigt så fantastiskt att två snarlika världar kunde existera samtidigt. Min handling måste ha bevisat det eller kan det också ifrågasättas? Jag tror i alla fall på att det faktum att vi har fått kontakt bevisar att både våra rum och vi som gestalter är lika verkliga.
Varma hälsningar:
Din spegelbild, Katinka
Amanda Katinka Larsson 