Katinka och jag

Ett tag kändes tillvaron så väldigt uschlig. Jag var då en sotig pumpa full av sorg. Så i mörkret föddes hon, Katinka. Som i en återfödelse fördubblades jag och kunde le åt mig själv. Jag blev två i en, Katinka och jag. Det ser fjantigt ut att le sådär, jag vet men det är livsviktigt. För ler man inte åt sig själv blir det svårt att le åt andra och då blir hela världen sur och vrång. Nej, trång(!) blir världen att ta sig igenom. Som ett toalettrör, omöjlig för människan att spolas ner i. Istället blir vi kvar i skiten, guppandes. Så vill vi inte ha det. Vi vill se regnbågen och hitta skatten där. Som så många gurus predikar om är resan mot regnbågen en inre resa. Jag gjorde en sådan tur och fann Katinka, min inre styrka personifierad. Hon är jag och jag är hon. Amanda Katinka Larsson

Den 19-30/6 2023 ställde jag och Katinka ut på Majornas bibliotek. Så här såg det ut:

Liksom Hilma Klints andar förde Hilmas penseldrag skapar Katinka genom mig. Till utställningen hade hon satt ihop ett kollage. Jag ser det som att Katinka för dagboksanteckningar i bild. Hennes abstraktioner närmar sig den inre upplevelsen av de ögonblick vi tillsammans bevittnat. Se hennes bilder under fliken ”Katinkas bilder” och följ henne på instagram:

Katinka88888888

Jag undersöker Katinkas färg och form i fotografi och skulptur. Om jag speglar mig i henne ser hon nog ut som jag, eller är hon kanske mer åt det pixliga hållet? Vissa stunder upplever jag att Katinka är blommig, prickig, fläckig eller randig. Ja, hon verkar kunna inta olika former.

Vill du ha mer av Katinka?

Läs Katinkas berättelser, gå in på Katinkas blogg, ta en titt på hennes galleri och följ henne på instagram:

Katinka88888888

..eller fördjupa dig i projektet. Läs den längre beskrivningen:

”kat-ink-a-kat-ink-a-kat-ink-a!” som ett stånkande, tuffande tåg for hon genom skallen på mig strax efter att jag brutit mig loss från ett elvaårigt äktenskap. Processen slet mig itu, bokstavligt talat. Jag sökte efter min nya identitet, vem jag hade blivit livet efter äktenskapet och fann ett väsen inom mig. Med ens förstod jag då att jag blivit två.

Jag är övertygad om att både vuxna och barn kan behöva en osynlig kompis, Katinka blev min. ”Så barnsligt!” Kanske du tänker. Jo, så är det. Det är en barnslig tanke. I sökandet efter din inre styrka kan nämligen hända att du även hittar tillbaka till barnet du en gång var. Trots stöd från familj och vänner överraskas vi inte sällan av utmaningar som tränger in oss i ett hörn och tvingar oss att slåss ensamma. Hotet kommer inte alltid utifrån. Det finns stunder vi slåss med oss själva och i den kampen kan vi riskera att tappa levnadslusten. Då behöver vi finna vår inre styrka. När jag var liten hade jag minst två osynliga kompisar, enhörningen ”Falladoor” som följde mig överallt och en tuff pojke i min egen ålder. Pojken dök endast upp ibland, liksom Molgan. En gång hamnade jag bredvid hans hårdrockskusin på spårvagnen. Kusinen hade en gammal jeansjacka som han slitit av armarna på för att kunna blotta sina tonårsbiceps och en och annan döskalletatuering på överarmarna. Jackan var full av diverse märken med olämpligheter(det mesta slutade på off, ”Fuck off,” ”Piss off”, ”You turn me on and off”) och favorit bandnamn(KISS, ACDC, Judas Priest)som hans mamma säkerligen ägnat flera timmar åt att sy på. Vilka snälla mammor det finns. Jag kände mig coolast i världen där jag satt på sätet intill. Tänk att den klasskompisarna sa var fulast, tjockast och dummast i klassen hade fått chansen att sitta bredvid en rockgud! Det var en sakral upplevelse. När rockguden klivit av berättade jag för min mamma att det varit min (osynlige) kompis kusin som jag suttit jämte. Det var naturligtvis lögn. Jag visste att jag inte bara ljög för min mamma utan också för mig själv. Om jag drivit lögnen ännu längre genom intala att mig om att rockguden i själva verket var jag hade troligtvis en gyllene coolhetsaura fått mig att lysa. Det talas om auror, själar och astralkroppar. Kanske är Katinka något sådant eller så ljuger jag för mig själv igen.

“DU måste hålla. Faller du så faller allt!” varnade en myndighetsperson en dag när jag kände mig som allra trasigast. “Vem ska hindra mig från att träffa marken då?! Var har ni skyddsmadrassen?!” undrade jag. Svaret var att det inte fanns någon. Jag skulle bli tvungen att skapa skyddet själv och så är det för de flesta av oss. Vi måste hitta styrkan inom oss själva. Plötsligt en dag mullrade en röst “nej, nu jävlar reser du dig upp!” Det var Katinka som tog mig i kragen.

Fysisk aktivitet och terapi i all ära men det här är också ett sätt: ¨

När ni befinner er i stunder av ångest och rådlöshet ta ett par djupa andetag och samtidigt som ni gör det försök föreställa er att ni är två. Personifiera er inre styrka, namnge den, hitta er osynliga kompis! Det hjälper mig i tuffa stunder och metoden kanske också kan hjälpa er. Nej, jag är ingen guru, vem fan är jag att ge råd? Jag råkar bara vara en vuxen människa som leker. Jag leker att Katinka tar bilder genom mig. Hon styr mina fotografiska inramningar liksom Hilma Klints andar förde Hilmas penseldrag. Jag undersöker hur Katinka kan se ut och har gett henne olika skulpturala former. Dessutom försöker jag föreställa mig oss tillsammans, i genomskärning, spegling och som tudelade. Leken blev allvar den dagen jag lade till Katinka som ett andra förnamn. Nu är vi ett offentligt, Katinka och jag. 

Amanda Katinka Larsson