Jag räds inte för att bli närgången, jag räds inte för blurr eller pixlighet. Jag kan bli rädd för andra saker, Amandas känslostormar till exempel. De kan göra mig orolig och yr. Vi står i samklang med varandra, Amanda och jag. Det är så ofta partiklar av Amandas känslor hamnar i mina händer. Jag låter henne spy ut och sedan syr jag ihop en bild. Ingen nål eller tråd behövs bara en mobilkamera och ett enkelt redigeringsverktyg. Du har samma drift som jag, att skapa i det enkla utan krusiduller, dyra material och högteknologisk fåfänga. Kom blurr, kom otydlighet och lager på lager med filter och redigeringar som försämrar bildkvalitén men som tilltalar mig och förhoppningsvis er också. Ibland räcker det med små justeringar. Ibland vill jag överdriva och abstrahera något så in i helvete. Att låta bilderna skifta mellan abstraktion och det vi faktiskt ser för oss närmare den inre upplevelsen av verkligheten. Den vill jag blotta för er. Under bildredigeringsleken kan bilden komma att förvandlas och associeras till något nytt eller gammalt ur Amandas liv, ögonblicket blir då till ett annat, ett minne, en fantasibild, en dröm eller en känsla. Låt mig avsluta med några väl valda visdomsord:

Lev, se och känn! Varsågoda:

Välkomna att följa mig på instagram: