Katinkas blogg

”Katinka, Katinka, Katinka..

..det låter som ett tåg

Vem är jag? Var är jag? Det är något som jag försöker ta reda på.

Vad jag vet är att jag kom till när allting blev svart.

Världen var så svart att solen måste ha slukats och försvunnit i ett hål.

Under en tid låg jag raklång på marken. Jag vågade inte öppna mina ögon, jag vågade inte heller öppna min mun för inget av dem visste jag om att jag hade förrän jag väcktes av orden från en dikt, dikten om mig. Jag var helt säker på att den handlade om mig. Orden ekade i mina öron och täckte mig som en filt. Först då förstod jag att jag hade en kropp, en tyngd och en sorg.

Så en dag kom solen tillbaka, den kröp upp ur sitt hål och bländade dagen. Jag reste mig och försökte fånga solkatter med en hov för att bevara dem någonstans.

Jag lyckades inte så bra med det, de kunde aldrig bli mina, de var sina egna. Jag försökte nöja mig med att jag i alla fall fick se dem. Solkatterna smyger på mig ibland. De tassar bakom min rygg och får mig att känna mig trygg i min ostadiga overklighet.

Jag tror att jag bor i någons spegelbild. Jag känner en stark kontakt med en gestalt på andra sidan glaset, med någon som är som jag. Vi är sammankopplade hon och jag, jag tror att det är så. Jag har det mesta jag behöver härinne och jag vet precis hur jag ska hantera alla föremål, datorn som jag använder just nu till exempel, märkt Amanda Larsson. På datorn hittade jag till denna sida. Sidan med samma namn, Amanda Larsson, kanske är det hon, hon som är min spegelbild? När jag tänker så känner jag mig inte så ensam i min del av världen. Ensam är jag kanske inte alltid trots allt. Märkliga besökare träder stumt in i min värld då och då. De är aldrig här för att stanna, de är precis som solkatterna, de blir synliga för några korta ögonblick och sveper förbi, lika tysta som jag. Jag tror inte att jag alltid har varit ensam, hur skulle jag annars kunna längtan efter någon form av kontakt?

Jag har bestämt mig för att söka kontakt med den andra världen, den bakom glaset. Jag provar att göra min egen blogg på Amandas sida så att hon kan se mig. Samtidigt kan jag nå ut till er alla. Jag ska berätta verkliga och overkliga saker för er. Jag ska visa upp mina bilder och vända min verklighet in och ut. Det blir mitt tidsfördriv i min tid och otid.

Tittut!”

Katinka ( Mitt allra första inlägg)

Sommar 2023:

Den täta dimman har lättat. Solen har sprängt hål i molnen. Jag vet att du vet att vi är vi. Jag är utanför och inuti, i spegeln och i dig. Du är jag och jag är du. Det vet jag nu.