Solleken

Prins Frisk Risk och Madame Allt Eller Inget

Madame Allt eller inget sitter på en trästol i ett dragit rum. Det var längesedan solen strömmade in och bländade henne. Ständigt mulen himmel över hustaket. För bara några dagar sedan andades hon in mörker och hostade men efter en del städande och bortskyfflande av gammalt skräp har Madame lyckats få det ganska trivsamt på sitt rum. Kvällar och nätter är dock fortfarande plågsamt kalla. Då fryser hennes kropp och isflak balanserar på hennes huvudknopp. Trots att Madame har vant sig vid mörker och kyla kan hon då och då inte låta bli att yla:

-Sol! Sol! Sol!

I fönstret bakom en rosa flygande gardin tittar ett spralligt nylle fram med ett flin.

Prins Frisk Risk:

-Tittut! Här får du lite sol, varsågod! Fånga!

Madame fångar solen och omfamnar den kärleksfullt.

-Den är din varsågod, inte på riktigt, bara på lek. Hihi! Släpp! Bara på lek! Hihi! Ja, kom då! Så ja.. Kom kom! Nu drar jag tillbaka den. Försök fånga den igen. Tihi! Borta!

 Madame sträcker sig förtvivlat efter solen. Hon snuddar vid en stråle och bränner sig. Svedan smärtar hela kroppen utanpå och inuti:

– Aj!

I hörnet surrar, brusar och susar ett svart hål. Det drar, tar tag och tar över hela madame! Hon virvlar in i mörker, hunger, sorg och ilska. Tänderna måste bita i någonting därinne i bruset. Madame tuggar nästan sönder sin vackra sommardräkt. Hon tuggar fradga till morgonen.

På sitt hårda sovrumsgolv hon vaknar. Försöker skaka av sig isflak och istappar så gott det går. Fäller en och annan tår och känner efter blödande sår.

Plötsligt, i det öppna fönstret tittar prinsen fram:

-Det var väl en härlig lek? Det tyckte i alla fall jag! Men..Varför så mörk? Det var ju bara på låtsas. Titta! Solen är jord av papper!

Madame:

-Men jag brände mig ju… brännmärket svider fortfarande på mina händer.

Prins Frisk Risk:

-Din upplevelse, vännen. Solen KUNDE inte brännas eftersom den aldrig fanns. Jag ska bevisa det för dig (böjer sig ner, tar solen i sina händer och river sönder den.) Sådär ja! Du ser, bara papper!

Madame:

-Men, men.. det svarta hålet då?

Prins:

-Också fejk. Avaktiverad. Kan inte dra till sig någonting. Lätt att inbilla sig och förstora saker. Titta! Bara en målad kvaddad pappersrulle, papper att torka sig i ändan med, HAHA! (böjer sig ner för att lyfta den) Det kan vara lite svårare att lyfta bort ett svart målat hål gjord av toapapper eftersom den svarta färgen inte riktigt torkat än.. och om jag tar i det blir jag nog lite sotig själv. Jag får helt enkelt skrapa bort det med min pinne här.. (tar i, det är ett tungt svart hål). Åhej! Så där ja! Du ser! Inget av det där fanns på riktigt. Skönt va?

-NEJ! Det är ju ännu värre! Det värsta av alla tillstånd, tomheten. Som att befinna sig i ett ingenting! Jag har varit frusen så länge. Att locka en frusen själ med en låtsasvärme, så fräckt! Så retsamt! Ett hån! Att få veta att solen aldrig varit en sol svider värre än brännskadan i handflatan.

-Lugn, lugn. Jag menade ju ingenting illa och du såg att solen var platt, gjorde du inte? Mitt hjärta har också varit svart. Men imorgon skiner nog solen igen…du får försöka laga den! En rolig lek, var vad det var, riktigt kul!Hurra, Hurra vad jag mår bra!

-Jag tror nog att jag lägger mig för att sova och vaknar jag vill jag vakna upp till det riktiga solljuset, en dag när himlen vill vara blå igen. Gå du tillbaka till ditt palats och värm din drottning med allt annat än kartong, toapapper och lite färg.

Madame sov. Hon sov längre än vad hon behövde. När hon väl vaknade såg hon sig om i rummet. Nattsvart, Tomt, kallt golv. Ingen sol syntes till. Madamen lade sig tillrätta på det kyliga hårda golvet och försökte somna om, gick inte det skulle hon i alla fall ligga kvar där tills hon fick sin sol bestämde hon sig för. Dagar och nätter skulle komma och gå. Hon skulle bli gammal och grå. Allt eller inget annars kan det kvitta! Efter dagar av svält och kyla:

 -Tänk om jag dör i mörker? Vilket spill ändå. Än är jag inte gammal och grå. Om solen vägrar kanske jag borde gå med på att leka med prinsen igen. En sol av kartong är väl bättre än inget och en inbillad värme är bättre än is. Jag kontaktar Frisk Risk.

-Hallo därborta i den varma sängkammaren! Kan du slita dig? Jag behöver sol! Snälla kom! Kom tillbaka! Ge mig lite sol igen!

-Jaså? Dags att komma nu. Jomen visst. Du tog avstånd sist, så trist. Vet inte riktigt vad jag ska tro eller hur jag ska ro. Men okej, vi sätter väl i gång! Jag har alltid några kartongsolar på lager. Här! Fånga! Fånga! Så där ja! Ge dig hän. Dras med, dras med. Bara på låtsas..du får inget på riktigt, glöm icke. Så ja..Tack, tack. Rolig lek det här! Det var MYCKET roligt till och med. Hej och hå! Ja, ja nu är det bra, hejdå! Hejdå!

-Men inte än väl..? Då blir det kväll igen.. När kommer du tillbaka? Ber om sol! Mer sol, mer sol!

(faller på knä och ber)

Tystnad (Prinsen blänger på madame stilla en stund, släpar fram en båt bakom ryggen. Placerar Madame i den och knuffar ut henne på havet)

-Suck. Så patetiskt..Sail away ,du sköna, veliga madame! Far mot annat land. Finn din sol någonstans. So long! Move on! Move on!

(Båten guppar under mulen himmel. Madames tårar får havet att svämma över och in i båten)

Madame:

-Tynar jag inte bort nu så drunknar jag. Jag är ett ingenting som ingenting ska få, lika bra då att sjunka och säga ett sista hejdå. Men först! Hjärtlös ska hjärtans smärta få, en tår i en flaska. Hoppas att prinsen dricker upp den och att hans lekfulla sinne färgas grått. Men visst vet jag att det dåliga samvetet blott är en önskan. Det finns väl ingen sådan hos Prins Risk, kanske han ej är riktigt frisk?

Madame fyller flaskan med så många tårar som får plats. Hon hystar i flaskposten att dras med vågorna och hoppar sedan själv ner i djupet med ett plask. Hon sjunker längre och längre ner. Aldrig mer ska hon be om ljus, aldrig, aldrig mer, ska hon falla ner på knä. Då är bottnen bättre och tryggare. Den kan man räkna med, där ligger man stilla.

Sekunder blir minuter, snart tar kraften slut. Tre minuter har madame lyckats hålla andan i sitt badkar i det lilla badrummet i sitt lilla hus långt, långt bort från detta skärande bus.

-Vakna! Vakna! Du drömmer fortfarande! En valrygg du har landat på. Ej botten! Jag ska blåsa liv i dig mon chéri! TUUUUT! Snälla du vakna nu.

Madame hostar upp fisk och saltvatten över valens rygg. Valryggen sticker upp över oceanen och liknar en ö:

-Jag trodde att jag skulle dö!

Madame och valen tar sig fram över havet. Havet är stilla och valen bär madame varsamt för att inte vattnet ska skvätta upp på henne alltför mycket. Hen vill att madame ska torka något och låter henne berätta allt om prinsen, kylan och leken:

-Jag önskar så att prinsen halsar min post. Jag önskar att den får honom att förstå att de sollekar han njuter av kan göra någon annan grå.

-Ett hopplöst fall han är. Följer varje infall liksom ni madame, med eller utan tårar. Han leker sollekar och onanerar till bilder i drottningens skugga. Sådana vargar bara sviker, de ska man aldrig följa hur mycket desperationen än skriker. Jag för dig till viken över den skiner solen. Nu ökar vi farten. Håll i kjolen!

Slut!

Katinka