Hon såg ner mot sin mage som vällde ut ur midjan på byxan. Hon lovade sig själv att inte hata den:

Jag ska äta mig så fet att de smalhalsade tranorna kiknar av skratt när de ser mig. De spatserar kungligt över gator och torg som om ingen annan existerade utom dem. Deras läten fyller staden och bedövar bilisterna som kör av vägen. Jag har ett vapen, min kroppshydda. Den ska byggas upp och rämna varje fågel. Som ett bowlingklot ska den sopa bort käglorna från banan. Det blir strike vid varje steg. Jag har rätt att hämnas. Jag har alltid rätt och de har fel. Det var de som märkte och anmärkte. Det var de som först drog sina vapen och sköt.

…så kommer Jesus. Han gör naturligtvis en magisk entré, omgiven av flaxande fredsduvor (oj, vad jag fortfarande hatar fåglar men man måste ju bara älska Jesus, han är ju så snäll ryktas det om). Jesus sänker sina änglavingar och vrider på huvudet så att glorian tippar. Han zoomar in på mig där jag står mitt på gatan bland krockade bilar som pyser och frustar och med tranornas blodiga lik framför mina fötter.

-Se inte på mig sådär! Det var ju de som började! Utbrister jag i dödstystnaden som svept över gatan.

-Oj, oj, oj då, då, då, klagar Jesus. Gud har försett honom med ett kraftfullt reverb.

-Gör om och gör rätt på bästa sätt, uppmanar Jesus, fortfarande med reverbeffekten på. Himlen öppnade sig och slukade mig. Jag sögs upp av molnen, ut i rymden, in i ett ljusblått filter och slungades in i ett vitt rum. Där satt Einar, Volmar, Vilgott och Bettan från småskolan och grät. De hade en gång tagit sina liv när tranornas klor pressat deras huvuden alldeles för hårt mot marken.

-Jag orkar inte mer, det gör så ont i huvudet, klagade de.

Plötsligt sänktes ett moln ner från en lucka i taket. Det landade mjukt på de klagandes huvuden och lade sig på golvet för att sova. De somnade med ett leende på läpparna. Jesus lade sin hand på min axel. Jag kände hans gestalt bakom mig. Han var så mäktig att jag inte vågade vända mig om.

-Frid och fröjd är vad alla människor vill ha. Hur fan ska de få det om du mejar ner dem? Frågade han.

-De som dog var inga människor, de var tranor.

-Det gör detsamma! Det finns massvis av olika livsformer. Hur i helvete ska vi få fred mellan er om ni bråkar hela tiden?

-Du låter som min mamma..

-Jag är Jesus.

-Jo, jag vet men.. asch strunt samma.. varför svär du föresten? Det får du väl inte för din pappa? Blir han inte arg då?

-Nej, han säger att vi bör följa det nutida folkets språkutveckling, annars lyssnar de inte på oss.

Jesus räckte mig en godispåse.

-Ta med dig den här och dela ut till alla du möter.

Godiset lockade mig så det vattnades i munnen. Dregglet rann nerför min haka och vätte ner min pälskrage.

Jesus hann stänga påsen.

-Du får inte äta någonting själv.

Swish!

Jag föll

föll

föll

och

föll

ner

ner

ner..

Jag skrek och höll fast i godispåsen, det ända jag kunde greppa i luften. Det fanns inget annat jag kunde göra än att följa fallet. Det svartnade. Jag måste ha somnat. När jag öppnade mina ögon låg jag stilla på en mjuk madrass. En arm vilade på min kropp. Det var en vacker och stark arm. Jag drog den till mig instinktivt. Mjuka läppar kysste min rygg. Jag blinkade bort min sömn och lät blicken utforska rummet där jag låg. Väggarna var klädda i guldtapet med leende keruber. Framför mig, ett skrivbord med tillhörande skrivbordsstol, också de i guld. På bordet låg fem böcker i olika storlekar prydligt staplade ovanpå varandra. Just när jag var på väg att sträcka mig efter den översta boken för att ta reda på dess innehåll såg jag plötsligt att tapeterna brann. De leende keruberna frätte sönder. Hela rummet stod i lågor på bara några sekunder! I stället för att rusa upp och ropa på hjälp kröp jag närmare den varma kroppen intill mig. Jag vände mig för att möta ett ansikte men fick då en smärre chock. Inget ansikte, en trana med en lång ståtlig näbb! Jag ville skrika men röken fick mig att hosta. Kroppen reste sig och lyfte ett par enorma blå och starkt gnistrande vingar med sina alldeles för långa armar. Tranor är så bra på att briljera. Vingarna omfamnade mig.

-Släpp mig! skrek jag.

-Det är inte som det ser ut, svarade tranan.

-Det var läppar som kysste min rygg och inte en vass näbb! Jag kände det!

-Man känner det man vill känna. Du ligger förresten på något jag befarar kladdat ner min mycket sköna och ack så dyrbara madrass.

Jag förstod att tranan syftade på godispåsen som jag måste ha plattat till i fallet. Jag lyfte lite på mitt ena lår och mycket riktigt låg där en kladdig sörja som fläckat ner mitt vita lår och den guldiga madrassen i två olika bruna nyanser. Jag försökte dra loss geléhallon som klibbat sig fast och sleva upp smält choklad med ena handen.

-Har du tänkt äta det där? Frågade tranan.

-Nej, det får jag inte. Jag mindes Jesus ord.

Rummet var hett som i en bastu och jag svettades floder. Jag räckte tranan ett geléhallon som jag lycktas slita loss.

-Här! Smaka!

Tranan tvekade.

-Jag avskyr geléhallon.

-Slicka i dig av chokladen då! Gör det nu innan vi brinner upp!

Tranan försökte komma åt med näbben. Den stack ut en sträv tunga som kittlade min handflata.

-Gott, erkände tranan, men något ljus. Jag föredrar mörk choklad. 85% kakaohalt ska det vara, minst.

-Godiset är vigt av Jesus.

Med ens slocknade lågorna. Sängen låg och flöt på en sjö i rummet. Var det mitt samlade svett? Vi satte oss på varsin ende av sängen, jag och tranan. Tranan fick tag i två åror i vattnet och började ro ut ur rummet och in i en stor salong. Mitt i salongen stod ett uppdukat bord med levande ljus. Vi satte oss mitt emot varandra. I de flackande ljusen kunde jag urskilja två horn mitt på tranans fågel huvud.

-Du förvandlas, utbrast jag förvånat.

-Jag förvandlas hela tiden, det gör du med. Kolla! Nu är jag Jesus och nu djävulen, het och härlig! Varelsen framför mig fortsatte ändra skepnad.

-..en elefant, en gammal tant. Se här! Nu är jag en låda och ut ur den kommer … tada! En vacker prins! Det är nog så du vill se mig. Varsågod.

-Hur gör du det där?

-Asch, det är ingen konst, det gör vi alla hela tiden, du med fast du kanske inte är medveten om det. Bli medveten och bli den du vill vara!

Utanför de stora fönstren:

Stjärnfall, tyfoner och megafoner som utropar och efterlyser utopi.

-Förvandla er! Förbättra er!

Ändå står alla stilla, ja de flesta i alla fall. Mycket riktigt beundrade jag den sköna prinsens skepnad och tillsammans avslutade vi middagen som bestod av en himmelsk gryta spetsad med en helvetisk stark krydda som jag aldrig kommer att få veta namnet på för efter cirka två minuter vaknade jag upp till en annan verklighet. Vad är egentligen verkligt och inte? Vem är du, vem är jag, levande charader? Ja, det stämmer nog. Vi bestämmer bäst själva.